top

Start
Släktträd
Berättelser
Dokument
Galleri
Nyheter
Chat
Gästbok
Kontakt
Länkar
Karta

Barndom vid Murtorpet

Stocken

Något nämnvärt med snö hade inte kommit på hela vintern, men nu i början av mars kommer den. I början lägger den sig som ett jämt täcke, men när vinden ökar sopar den ihop sig i drivor.

- Olämpligt med snö nu, säger far och jag förstår att han tänker på flyttningen.

   De första två dagarna sedan snöfallet kan jag gå till skolan, även om det är tungt att pulsa i snön. Tredje dagen tar far hästen och kör framför mig så att jag får gå i fars och hästens spår. Framme vid ån med den smala bron som inte skulle bära en häst, vänder far om hem och jag traskar vidare utan spår. Ett par kilometer har vi gått och jag kommit halvvägs nu.
   Hela hösten när far åkte omkring och tittade på gårdar som var till salu, så ville mor och far att det skulle hållas hemligt. Jag fick inget säga till någon.
   Men nu sedan köpet har blivit av, får jag tala om det. Och jag har berättat för mina skolkamrater att vi ska flytta till en gård som ligger vid en landsväg och jag får gå på den hela vägen till skolan och till skolan är det bara tre kilometer. Och skolkamraterna har samlats omkring mig och frågat hur bred landsvägen är och jag har sagt att den är fyra meter. Då har de tagit långa steg över golvet i skolhusets tambur för att mäta, så har de satt sig på den väggfasta bänken där ytterkläderna hänger och sagt
 - Så bred, och blivit tysta en stund.
Sista dagen i skolan innan vi flyttar ska vi ta avsked av varandra, jag undrar hur den dagen ska bli, om någon ska säga att de kommer att sakna mig, eller om det bara kommer att bli som vanligt. Men jag ska också ta avsked av den smala bron över ån, den som mor kallar stocken. Jag ska stanna en stund och titta på det bruna vattnet i ån där löv brukar flyta omkring och stora flockar med skräddare hålla till.
   Det tjocka snötäcket gör det omöjligt för mig att komma till skolan. Att åka spark över sjön som jag gjort förut i vinter går inte för den djupa snöns skull. Då har isen legat spegelblank utom vid åmun där det varit öppet vatten. Åmun ska du akta dig för, brukar mor säga.
   En dag tar storebror skidorna och en ryggsäck på ryggen och skidar till Rullebacka för att hämta mina skolböcker. Han är den enda i familjen som har skidor. Han köpte dem hos mjölnaren i Regnaholm som vi brukar mala säd hos och som tillverkar skidor på ledig tid. De var vita och raka när storebror kom hem med dem. Böjde spetsarna på dem gjorde han vid köksspisen där han hade en kokande vattengryta och han strök dem sedan bruna med tjära. Som stavar har han vanliga käppar.
   Dagen före flyttningen har far och mor bekymmer. Snöfallet ökar. Vägen till Murtorpet är plogad med hästplog. Den är smal och de förstår att inga flyttbilar kan ta sig fram. Far ger sig iväg till Bo fideikommiss för att be om hjälp. Om möjligheten att få vägen plogad med motorplog.
   Plogbilen kommer på morgonen. Snön yr omkring den och kanterna blir meterhöga. Det blir plats för flyttbil men ej för möte.
   En stund innan första flyttlasset är klart tar storebror skidorna och åker till Djursnäs, tre kilometer bort. Han ska stanna där och hejda de bilar och hästskjutsar som kan komma och be dem vänta tills vår flyttbil har åkt förbi.
   Alla vuxna har bråttom. Jag går ut en stund. Springer på den nyplogade vägen tills jag kommer till skogsbrynet. Där stannar jag och tittar på stugan som jag kallat hemma . Det är gaveln jag ser. Köksfönstret ser ut som öga på avstånd. Ett vänligt öga som ser mig när vinkar adjö, som blinkar bekräftande när jag ropar jag glömmer dig aldrig. Jag saknar avskedet som jag aldrig fick ta av skolkamraterna och jag tänker på Stocken, om vattnet i ån ser mörkare ut nu mot den vita snön, om det kanske är fruset vid kanterna.
   Jag går hem. Snart ska en flyttbil gå som mor och jag ska åka med.