Barndom vid Murtorpet

Skolvägen

Det är torsdag morgon och två dagar sedan Gösta blev sparkad av hästen. Min gröna skolryggsäck sitter skönt på ryggen med geografiboken närmast och mjölkflaskan och smörgåspåsen ytterst. Jag går ett stycke på vägen som går mellan Bo och Regna åt Regnahållet, förbi alkärret som är vattenställe för våra kor och ser spåren efter deras klövar där de hasat mot vattnet.
   Snart är jag framme vid Korstalltäppan. En gång frågade jag far var namnet kom ifrån. Han visste inte, sa han. Jag fantiserar om att det är två tallar som växt i kors, sett ut som ett X ungefär. Korstalltäppan är en liten åker som hör till Murtorpet och far brukar odla och skörda där.
   Innan jag kommer fram dit får jag se att ett kastvedsträ ligger på vägen. I ena bilspåret mitt i kurvan nedanför Korstalltäppebacken. Är det tappat, tänker jag. Ska jag flytta på det? Kasta in det i skogen. Jag böjer mig framåt och tittar på det. Mjölkflaskan kluckar i ryggsäcken .Mor har sagt att man inte ska röra något. Jag går vidare. Då får jag se stenen. En stor sten i det andra bilspåret just i backen där man har som bäst fart när man cyklar. Den skulle jag inte orka med att flytta. Inte rubba ens. Jag tar på den med händerna, låter handflatorna stryka på ytan.
   Jag tar av på vägen mot Averviken. Det är en fin körväg. Går och tänker på att jag måste säga till Gösta att det var tur att han blev sparkad av hästen, så att han inte kom iväg till juniormötet i går kväll. Det kunde ha blivit en farlig omkullkörning om han eller Birgit kört på stenen i i backen där farten är som bäst.
   Varje onsdagskväll brukar mina äldre syskon cykla till Börstorps missionshus på juniormöte. Det blev inget av med det i går för att Gösta blev sparkad av hästen. Sparken tog på underarmen. Den svullnade och blev otäckt blåröd. Han går med den i band nu.
   Det är gott om sniglar i Avervika hage. Svarta med vackert reliefmönster. De tycker inte om att man rör vid dem, så jag nöjer mig med att titta. Jag ser fem stycken. Nyss såg jag några. Jag springer tillbaka och räknar dem.
   Ibland måste jag lyssna inåt skogen efter ljud ifrån älgar. Jag är van vid älgar. Ofta är de framme på åkrarna därhemma. De repar av axen på havren. Efteråt står vipporna tomma. Far har doppat trasor i Lysol och hängt upp på påkar i havreåkern. Det luktar starkt men håller ändå inte älgarna borta.
   Vi ungar som är yngst och har mest gott om tid får passa älgarna och skrämma bort dem. De blir rädda så snart de får se oss och springer därifrån med långa flytande steg. Tar ett flöj över gärdesgården och försvinner i skogen. För en längre eller kortare stund.
   I år finns en ilsken älgko. Det är därför som jag måste vara vaksam. Den går inte att skrämma. Hon går till anfall istället. En gång i somras fick far rädda sig bakom en hästräfsa som stod ute på åkern. Man har ansökt om tillstånd att få skjuta den på icke älgjaktstid.
   Boren, Roxen, Glan, Sommen , Åsunden, Tåkern. Jag repeterar Östergötlands största sjöar. I Regna finns många sjöar. Jag kan namnen på några.; Björklången, Viflotten, Regnaren, Fisklösen, Ålsjön och Mörtsjön.
   Jag ser Avern blänka mellan träden. Jag är framme vid Averviken. Ebba står redan ute och väntar på mig.

- Kvicka dej, ropar hon. Jag springer. Vad har du gjort? Vi är sena, säger hon.

- Räknat sniglar. Jag har sett tjugoåtta stycken.

- Sniglar är väl inget att räkna.

Ebbas mor är på väg in från ladugården. Hon bär en cylinder med mjölk i ena handen. Mjölk som hon ska separera. I den andra bär hon mjölkkärl som ska diskas.

- Nu får ni skynda er, säger hon och ser strängt på mig.

   Vi går på en körväg genom skogen till Edsudden. Den röda stugan ligger på en backe som sluttar mot Avern. Fridolf och Alma bor där.

- Vad gör pappafar idag? Brukar Fridolf fråga när han ser oss. Vi går över gårdsplanen. Massor av nedfallna äpplen ligger under ett träd. När vi ser någon brukar vi fråga om vi får ta. I dag ser vi ingen men tar var sitt ändå. Nedanför backen stannar vi vid ån och äter upp dem. Gula löv guppar på  vattnat bland  stora flockar av skräddare.

   Det är en smal bro över ån, knappt en meter bred. På ena sidan har bron ett räcke. Under våren när vattenflödet är starkt kan vattnet stiga över bron. Då får vi vända om hem utan att ha kommit till skolan.
   Vi går  över ån och följer gärdesgården en bit. Där finns stättan. Vi klättrar över och går genom Lindenäs hage. Spindelnäten fastnar i ansiktet och jag tar en kvist som jag hittar på marken och håller framför mig.
   Enbuskarna i den här hagen är vackra. Ser ut som pelare. Jag vill leka att de är pelare i ett slott och att jag kan gömma mig bakom dem. Ebba säger att vi inte har tid att leka.
   Från backkrönet i hagen ser vi de båda Lindenäsgårdarna. Emils och Pauls. De är egendomar. Inte arrendegårdar eller torp under de stora fideikommissen som nästan alla är i den här delen av Regna och Bo. De har egen jaktmark. Förra året under älgjaktstiden såg jag fyra nyslaktade älgkroppar hänga på logen hos Emils. Hos Pauls går vi in på hemvägen från skolan och tar med posten till Sjökullen, Edsudden och Averviken. Då får vi kaffe hos Pauls. Selma plockar fram kakor ur skrinet och deras piga med det glada ansiktet skämtar med oss och vi skrattar alla fyra.
   Vid Sjökullen får vi karameller av den gamla tanten. Hon har vitt yvigt hår. I somras fyllde hon nittio år och  fick massor av karameller på födelsedagen. Framför verandan växer en stor buske åbrodd som jag tycker om att  lukta på. Efter gaveln på stugan går en vältrampad stig till sjön. Det är Julias vattenväg. Julia är hushållerska vid Sjökullen och sköter också djuren eftersom Viktor är borta och snickrar varje dag. Hon har inte långt att hämta vatten. Sjökullen ligger på en udde i Avern.
   Efter enbuskbacken kommer vi ut på vägen som går mellan Regna och Kattala. Det är en smal grusväg. Nu har bara någon dryg kilometer kvar till skolan. Vi tittar om vi kan se några skolbarn från Lindenäs och Kattala men ser inga. Vi förstår att vi är sena. Springer bitvis.
   Sista biten är uppförsbacke. Kanske hör namnet på skolan ihop med backen. Skolan heter ju Rullebacka. På skolgården är det stilla. Några ljusgröna klasar med hasselnötter ligger i gruset.

- Du får gå först, säger Ebba när vi går in i skolsalen. Jag niger när vi kommer innanför dörren och ser på magistern som sitter vid katedern. Han ler det där leendet som betyder; det gör inget att ni kommer försent.

   Sent på eftermiddagen när jag kommer tillbaka från skolan, är stenen och kastvedsträet borttaget frän landsvägen. Hemma får jag veta att tillstånd beviljats att få skjuta den ilskna älgkon. Bland annat därför att skolbarn har sin väg genom skogen där hon håller till. Jag känner mig betydelsefull. Jag är ett skolbarn.
   En slaktare från Svennevad som kommit med sin djurbil på morgonen hade stannat och tagit bort hindren från vägen. Han hade berättat om det för far och mor och var mycket upprörd över faran de hade utgjort medan de fanns där.
   Innan jag somnar tänker jag på att jag var den första som såg de den stora farligheterna i Korstalltäppebacken på morgonen.

Juldagsmorgon

Fotogenlampan med den kräppapperslindade ställningen och duken på skärmen är det första jag får se, när mor väcker mig. Jul! Det är jul , tänker jag och känner en lycklig värme inom mig. Densamma som jag kände häromdagen när mor tog fram det röda papperet och gjorde lampan julfin. Duken har röda uddar som kastar ojämna skuggor i taket.
   Mor står vid andra sidan av rummet, med ryggen mot mig, och hjälper lillebror att klä sig, samtidigt som hon försöker att byta kläder själv.
 - Ligg inte och somna om nu, när vi ska åka till julottan, säger hon till mig utan att vända sig om.
   Jag rullar ur gropen i halmmadrassen och stiger upp. Det känns kallt i rummet och jag gnider mig på nästippen medan jag samlar ihop mina kläder och springer bort till spismuren. Den var varm i går kväll när brasan hade brunnit ut. Nu är den kall och askan livlös och grå.
   Mor har klätt på sig den vita underkjolen med brodyr nedtill. När hon rör sig ser det ut som om skuggan av brodyrens uddar dansar på golvet. Mor är rar. Jag kommer ihåg orden i skolans första läsebok, samtidigt som jag tänker på zeppelinarna jag fick i julklapp. Bokmärkena föreställer olika flygmaskiner. De bulliga zeppelinarna är finast.
   Lillebror jämrar sig över en tand som sitter löst. Han fingrar på den och vill att mor ska ta bort den.
 - Efter julottan, säger mor.
    Det luktar kaffe i köket och far rakar sig. Snart ska han byta om till cheviotkostym och vit skjorta med kragknappar både fram och bak. Mor brukar hjälpa honom med kragknapparna. Hans händer är för grova, säger han.
   Mjölkglasen på bordet är lillebrors och mitt. Mor, far och de stora syskonen dricker kaffe. Sirapsbrödet som mor bakat till jul smakar gott. Det smakar jul. I fönsterkarmen vid köksbordet har det röda kräppapperet kring blomkrukorna börjat mista färgen nedtill. Vid faten är det nästan vitt.
   Far kör fram till verandan med fjädervagnen.  Det är mörkt, ingen snö som lyser upp, men vagnslyktan är tänd så att jag kan se att hästen är selad med söndagsselen och de gröna söndagstömmarna. Under baksätet där jag sitter hos de stora syskonen ligger en välstoppad hösäck. Det är Bläsen som far har spänt för idag och han vänder huvudet mot oss när vi knäpper fotsackarna.
   Från Murtorpet till Bo kyrka är det sju kilometer. Tursamt nog är lättåkt idag, säger far när vagnshjulen skramlar på den frusna grusvägen. Hästens järnskodda hovar slår upp gnistor som liknar små röda stjärnor. Skogen står tät på båda sidor om vägen och de höga timmergranarna avtecknar sina toppar mot himlen.
 - De är allt vakna i Östra gårdarna, säger far när vi åkt förbi Djursnäs, Slätmo, Trollhult och Lindhult.
    Redan vid krokiga backen kan vi se att fackeltåget börjar röra sig vid Bo slott. Far manar på hästen. Vid stallet där han ska ställa in den, stannar vi och med utsikt från fjädervagnen kan vi se hela prakten.
   Mellan kyrkan och klockstapeln har folk samlats för att se. Fackelbärarna ställer ifrån sig facklorna på kyrkogårdsmuren och doften av tyrved och smält kåda sveper fram omkring oss när vi kommer.
   Det känns högtidligt att gå fram till kyrktrappan mellan de tända marschallerna som gnistrar i de svarta plåtburkarna. Kyrkans vitmålade träväggar ser dimgrå ut i morgonmörkret.
   Mor som går in först av oss, öppnar kyrkdörren varsamt och stiger sakta över den höga tröskeln. Far och storebror tar av sig mössorna.
   Kyrkan är nästan fylld med folk. Jag och lillebror följer mor och storasyster till fruntimmerssidan. Far och storebror sätter sig på karlsidan till höger om gången. Längst fram sitter baron och friherrinnan på sina reserverade platser. Jag känner igen dem båda. Baron brukar komma hem till oss i sällskap med forstmästaren och skogvaktaren. De har ärenden till far angående arbetet i skogen. Baron brukar gå och se sig omkring. Det är hans gård vi bor på. Han är alltid vackert klädd med benlindor och spetsbyxor och en fin sportrock med skärp. Far klär sig också i benlindor och spetsbyxor ibland. Då liknar han baron fast hans rock inte är så fin. Mor blir alltid till sig när baron kommer. Byter till rent förkläde och rättar till huvudduken. Friherrinnan har jag sett vid midsommarfirandet i slottsparken då alla barn blir bjudna på saft.
   Klockringningen börjar. Folk sitter och tittar rakt fram eller mot ljuskronorna i taket. Lågorna fladdrar en aning.
   När ljudet från orgeln hörs, reser sig alla upp och sjunger med i psalmen: Var hälsad sköna morgonstund. Det känns högtidligt att stå där bland alla som sjunger. Rösterna och människorna blir till en varm trygg vägg.
   Prästen går trappan upp till predikstolen. Bakom honom däruppe finns en bronsfärgad sol. Jag funderar på om den skulle glänsa ifall den riktiga solen lyste på den. Sedan försöker jag att räkna alla ljusen. Fyra ljus i varje takkrona och tre i stakarna på bänkarna. Jag tappar räkningen eftersom jag inte kan se dem som finns i sidoskeppen. Därifrån hör jag sprakandet från elden i kaminerna.
   Det knirkande ljudet från orgeln hörs igen och det blir psalmsång. Kyrkvärden kommer och tar upp kollekt. Jag känner igen honom. Det är Gunnar i Djursnäs som buskar vägen och kör snöplogen hos oss.
   När vi kommer ut ur kyrkan har de flesta av de fina facklorna brunnit ut. Bläsen trampar otåligt då vi sätter oss tillrätta i vagnen och när far tar tömmarna säger han,
 - Nu kommer det att gå undan på Lindhulta åsar.