top

Start
Släktträd
Berättelser
Dokument
Galleri
Nyheter
Chat
Gästbok
Kontakt
Länkar
Karta

Barndom vid Murtorpet

 

Kvällsmjölkning vid Murtorpet

Sakta, sakta drar sig fotogenlampans veke uppåt. Lågan som först var gul blir orange och högre och mörkare. Då ropar Stig
 - Lampan ryker!
Jag är sju år och sitter vid köksbordet och leker. Med knappar. Leken fångar. Knapparna är personer i fantasivärldens samhälle.
   Litet förtretad känner jag mig över att Stig som är två år yngre än jag först av oss skulle upptäcka att lampan börjat ryka. Hur var det mor sa innan hon gick till lagårn?
 - Skruva ner lampan om den börjar ryka och glöm inte att lägga in ved i spisen!
   Jag tar en stol att stå på och skruvar ner lampveken till rätt nivå. Nu är lågan gul men lampglaset har fått en dunkel dimgrå färg. Och så spisen. Måtte det inte ha slocknat! Nästan. Jag letar reda på ett par fina vedträn med näver och hör snart hur det knastrar bakom luckan.
   Det är mörkt ute nu och kallt. Snö har kommit, men inte så mycket ännu bara ett par decimeter.
   På bänken i köket står ett fat med nyrensad strömming. Sillgubben kom i skymningen och mor köpte två kilo av honom. Han gick till fots och drog strömmingen på en kälke efter sig. Det är färsk bråviksströmming som kommit på järnvägen till Hjortkvarn idag. Han hade inte mycket kvar när han var hos oss, men så hade han ju också gått fjorton kilometer. Jag tycker om stekt strömming. Mor har lovat att jag får fyra stycken.
   Vi hör någon som stampar av sig snö på verandan. Någon som är på väg in. Är Gösta redan tillbaka? Han tog cykeln och åkte till Djursnäs för att hämta  posten. Inte så lätt att cykla nu när snö har kommit men Gösta är stor, femton år, så han kan. Vi hämtar inte posten så ofta. Det blir högtid i kväll när det finns tidningar att läsa. Nerikes-Tidningen och veckonumret av Missionsbaneret.
   Det knackar på köksdörren.
 - Stig in!
 - Go´ kväll! Är far o mor hemma?
 - Dom är i lagårn. Vi tittar storögt på mannen i dörröppningen. På hans klädsel, knyte och skäggiga ansikte förstår vi att han är luffare. Vi är vana vid luffare, vana vid att mor ger dem mat. Vi är inte rädda.
   Han går ut igen. Våra näsor trycks platta mot fönsterrutan för att se vart han går. Han går till lagårn.
   Jag lyfter på bunken som skyler strömmingen och tänker på att det säkert blir en till vid bordet i kväll. Skall de räcka så att jag får mina fyra?
   Mor kommer först in. Hon slår upp en skopa vatten i handfatet och tvättar händerna. Jag hör att skopan skrapar mot bottnen i hinken när hon tar vatten. Måtte vattnet räcka till matlagningen tänker jag.  Jo det finns kvar i den andra hinken.
 - Ta undan de där! säger hon och nickar åt mina knappar. Hon torkar sig noggrant på säckhandduken. Med spiskroken lyfter hon av ringarna på spisen. Lågorna lyser orangeröda och slickar begärligt den stora potatisgrytan i bottnen när hon sätter ned den på elden.
   Jag plockar fram tallrikar på bordet.
 - Sätt fram en extra! säger mor. Besticken tar jag ur lådan köksbordet. Gafflar och knivar med breda blad och svarta skaft. De är blanka nu och fina. Mor skurade dem med Röda Björn till tröskningen förra veckan.
   Det skramlar när Birgit kommer. En cylinder med mjölk bär hon i ena handen och i den andra de använda mjölkkärlen.
 - Det är en luffare här. Vet ni det ungar? Hon tar av sig huvudduken och de tjocka bruna flätorna faller ned på axlarna. Håret har aldrig varit klippt i hela hennes sjuttonåriga liv.
   Separatorn surrar entonigt medan hon står där svagt framåtlutad och drar veven. Ur ena pipen på den kommer skummjölken i en bred forsande stråle och ur den andra grädden i en smal stril. Mor häller upp ett mått grädde till strömmingen. Resten sparas för att kärnas till smör som hon skall sälja i handelsboden i Regna.
   Birgit går ut för att ge kalvarna den nyseparerade mjölken. Kall luft sveper in när hon går. Strömmingen fräser i stekpannan.
   Gösta kommer med posten . Han bär den varsamt som om det var dyrbarheter han bar. Mor frågar, Är det den vanliga posten? Han tar med sig en tidning till sin plats vid matbordet och läser .
   Birgit och far kommer in, sist den främmande mannen. Han tar av sig mössan och håller den i handen.
 - Var så god och stig fram! Mor drar ut stolen bredvid Göstas. Tystlåtet säger han tack och lägger knytet och mössan på golvet vid dörren. Tar av sig den trasiga ytterrocken och går fram till bordet.
   Det är trångt när alla slagit sig ned. Skalhögarna växer runt tallrikarna. Som kransar på den slitna vaxduken. Birgit skalar åt Stig. Jag kan själv.  Strömmingen räcker bra till och jag får mina fyra om jag vill men orkar bara tre.
   Familjen småpratar men den främmande mannen är tyst. Sitter och ser ned i tallriken medan han äter.
 - Var så god! Mor bjuder om. Han har god aptit. Det ser ut som om han oroar sig för något. Har han förstått fars tankar om folk som inte vill arbeta? Så frågar han
 - Är det möjligt att få nattlogi här. I ladan?
Mor och far ser på varandra. I enda rummet en liten kammare en trappa upp, sover fem personer. I köket Gösta. Rummet intill köket är finrum och kallas Stuga. Det används bara vid större helger och när det kommer gäster. Stuga är alltid låst. Mor har hand om nyckeln. Den är stor och lämnar en vidlyftig öppning efter sig, som en tom åtta. Nu är där kallt och oeldat.
 - Det går inte, säger far. Härinne har vi ingen plats och i ladan blir det för kallt i natt, så det blir nog att gå vidare till nästa ställe.  Det märks att mor tycker detsamma. Hon tänker på ohyran som dessa vandrare brukar sprida i hemmen där de bor. Främlingen sänker blicken och förblir tyst. Far ser ut som om han tänker.
 - Det skulle vara stallet förstås. Den tomma spiltan där, säger han. Om jag lägger i ordentligt med hö. Främlingen lyser upp, säger ett lågmält tack.
 - Men det finns ett villkor, säger far. Tändstickorna skall lämnas här! Fars ljusblå ögon är uppfordrande. Mannens hand går till fickan. En tändsticksask läggs på bordskanten.
   Birgit och mor diskar. De tremännen läser tidningar. Potatisskalen rakas ned i grishinken.
   Mjölkkärlen skall diskas. Separatorn skall diskas. Birgit måste hämta vatten.
 - Följ med och lys! säger hon till mig. Fenixlyktan står i farstun. Nedskruvad lyser den svagt där den står. Vi går till källan vid åkerkanten, följer vägen nedför backen. Det är roligt att gå med Birgit. Jag hoppar och slänger med lyktan.
 - Gå ordentligt så att du inte ramlar och förstör lyktan, säger hon. Jag tittar på den, på glaset med det intressanta gallret runt om. Nej den får inte bli förstörd.
   Två karlar från Djursnäs har buskat vägen här i dag. Enarna står som soldater i givakt  för oss när vi går förbi.
   Jag kryper opp på kökssoffan när vi kommer in. Sätter mig så att jag kan se luffarens klädhög vid dörren. Jag låtsas att han är en mycket rik man. Att han är baron och bor i ett slott. Att knytet är av siden och innehåller skatter som han skall dela ut. Vi skall bli rika och far skall köpa den där egna gården som han har talat om i flera år. Där skall vara stora rum och Birgit och jag skall få var sin säng…
   Far reser sig  från bordet. Han skall göra dagens sista sysslor i ladugården. Främlingen tar sitt knyte, säger god natt och följer med ut.
   Mor läser Missionsbaneret.
   Baronen med sidenknytet är borta.

 

 

Stugmöte i Djursnäs
Det är kväll. Stugklockan slår sju slag när far låser ytterdörren och vi är färdiga att gå.  Det är stugmöte vid Djursnäs närmaste granngården åt Bo-hållet. Drygt tre kilometer. Vi har gott om tid på oss. Mötet börjar klockan åtta. Men när unga´ är med går tiden åt. De orkar inte. Unga´ är Stig och jag. Stig är sex år och jag åtta. Våra syskon, Gösta och Birgit är sexton och arton.
   Månskäran lyser. Ser ut som ett stort brandgult kommatecken. Månljuset och den vita snön ger kvällen halvskymning.
   Jag kan se bäckfåran där vattnet porlade ivrigt i våras och Gösta gjorde ett vattenhjul som snurrade så fort i vattenflödet att man inte kunde se vingarna på det. Vi går förbi hallonfallet där mor plockade hallon i somras.
   Skogen blir tätare. Stora timmergranar. Alla skogarna i hela socknen tillhör Bo fideikommiss och alla gårdar och torp är arrenden under fideikommisset.
   Stor förväntan inför kvällens stora händelse, stugmötet, fyller oss där vi går. Jag känner inte att de tjocka hemstickade strumporna sticker i knävecken. Garnet till dem har beretts av ull som mor klippte av fåren. Hon har färgat dem svarta med Härvans Hemfärg och droppet såg ut som bläck när de hängde på strecket. Nya pjäxor som far köpt  i Vingåker har jag också. De gamla klämde i tårna. Stig använder dem nu.
   Vid Hallins väg dröjer hela sällskapet. Har Hallins gått än? Gösta tittar i halvmörkret efter spår och önskar att han haft något att lysa med. Vi lyssnar. Jo, det hörs steg och röster. På vägen som är som en smal springa i skogen kommer de. Vi väntar in dem. Det är Oskar och två av sönerna, Holger och Sven.
   Oskar känner jag väl igen. Far brukar hämta honom när det är något fel med djuren. När kor som ska kalva har kalven liggande fel. Då värmer mor vatten, slår upp det i ett handfat och tar med tvål och handduk till lagårn. Oskar kavlar upp blus och skjortärm ända upp till axeln och tvättar noga den vita seniga armen som han ska använda för att lägga kalven rätt. Sedan går kalvningen bra och Oskar får kaffe. Far betalar honom för hjälpen som kostar femtio öre.
   Mor undrar varför inte Hanna är med. Alla brukar gå man ur huse när det  är stugmöte. Jaså hon mådde inte bra.
   Vikings kommer på nästa skogsväg. Hela familjen. Då är vi nästan framme.
   På verandan vid Djursnäs står en fenixlykta som ger ifrån sig ett svagt gulaktigt sken. Björkkvasten står lutad mot verandaräcket. I tur och ordning sopar vi av oss snön från fötterna.
   I farstun hänger en fotogenlampa i taket. Köksdörren är öppen. Jag känner inte igen köket i kväll. Bordet är borta. Bockar med plankor har ställts in för folk att sitta på.
   Det knastrar i vedspisen. Predikanten håller på att plocka upp sångböcker på ett litet bord som står i dörröppningen till rummet intill. Därinne sitter några som tagit av sig ytterkläderna. De stämmer ett par gitarrer. Alla andra behåller ytterkläderna på.
   Vi sätter oss på en av bänkarna i mitten utom Birgit och Gösta som slår sig ned längst bort bland ungdomen. I missionshuset med gång i mitten används karl och fruntimmerssida. Där sitter jag med mor på fruntimmerssidan. På stugmöten är det annorlunda, där kan man sitta blandat.
   Det är inte många sittplatser kvar när mötet börjar. Predikanten föreslår sångnumret. Det är sången: Jag vet en port som öppen står. Mor tar fram sin sångbok ur kappfickan. Hon har lagt ett märke i den. I förväg visste hon vilken sång som skulle sjungas först i kväll. Mötena i Djursnäs börjar alltid med: Jag vet en port som öppen står.   Sångarna i rummet intill sjunger en sång. De är fem stycken. Två är döttrar till trädgårdsmästaren på Bo. De har ljust ondulerat hår. Kortklippt bak med vågor vid sidorna. Det är vackert. Några säger att det är syndigt.  Anna-Lisa från Slätmo har mörkt hår. Det är uppsatt som min stora systers. Två flätor som ligger från öra till öra. Nisse och Gustav har kraftiga röster. Nisse ser glad ut när han sjunger. Hela munnen är öppen som om det glada kom inifrån och ville sprida sig ut. Det är trädgårdsmästarens flickor som spelar gitarr.
   Predikanten är klädd i mörk kavaj och mörka byxor med smala ljusa ränder. Han har mörkt hår och låg grov basröst. Han predikar över texten i Uppenbarelseboken som handlar om det stora vilddjuret. I början lyssnar jag. Det är spännande med vilddjurets tal, siffrorna 666.
   Jag sitter och ser mig omkring. På de mörkblå rullgardinerna som är neddragna till fönsterbrädan. Den vita tvärgardinen med spets i nederkanten. Däruppe mellan gardinstången och taket brukar Gunhild lägga posten. Det är för att unga´ inte ska förstöra den som hon lägger den så högt. Det är Hallins ,Vikings, och vår post som hennes skolbarn tar med sig från poststationen i Bo.
   Andersson har slutat att tala. Det blir sång och kollekt. Jag får en tioöring av mor.
   Ungdomen är först med att resa sig när mötet är slut. De har bråttom ut. Vill stå i klunga vid vägkanten.
   Familjerna hälsar på varandra. Frågar hur det står till. Lägger märke till varandra. Ny kappa, bottiner med skinnkant. Bryr sig om. Du får låna min häst i morgon. Så du får fram timret till vägen.
   Alla går hem utom ungdomen som står kvar i klungan. Stig håller mor i handen. Han är trött och gnäller. Strumporna sticker i knävecken och hans pjäxor borde vara nya som mina.
   Far och Oskar Hallin går och pratar. Predikan har väckt undran kring vilddjuret som ska komma på världens sista tid.
 - Det är så mycket nytt som händer, så vi kan vara där nu. Vid världens sista tid. Som den nybildade slakteriföreningen och plåtmärket man sätter i öronen på slaktdjuren. Det har ju siffror och vem vet. Jag hör att far säger
 - Hm, hm, som han brukar göra när han är tveksam. Till mor säger han när vi är hemma
 - En får nog se opp med det nya.