En saga blir sann

Upptäckten
När jag var liten och vi bodde i Murtorpet i Bo socken, ett torp under Boo fideikommiss, berättade min pappa ibland att han hade två farbröder som emigrerat till Amerika när han var barn. De hette August och Axel. Även hans farfar hade rest över till det stora landet för att bo med sina söner där, men han hade vantrivts och återvänt till Murtorpet, rustat upp en kammare i lilla stugan och bott där till sin död år 1911.
   Jag gick ibland in där, tittade på kammaren där pappa nu hade sin hyvelbänk och sina skogsredskap. Några oxok hängde på väggen liksom pappas skridskor. Här bodde hans farfar sin sista tid. Jag föreställde mig hur lycklig han var att åter vara hemma i Murtorpet, hur han gått över gårdsplanen och smekt den med sina fötter, glad att få leva där han var född, utbyta tankar med sonen som nu brukade Murtorpet. Där i Amerika kunde han inte lära sig språket.
   Det är midsommarhelg 2005 och Gunnar och jag gör en utflykt med bilen. Vi åker vägen åt Breven och Regna kyrka. Besöker kyrkogården där. Min mormors gravvård har förlorat tydligheten i sin text så att det är svårt att läsa den. Vi äter vår matsäck vid Regnaren och solen glittrar i vattnet som ligger alldeles stilla.
   Hemvägen åker vi åt Bo och stannar vid Bo hembygdsgård för att dricka eftermiddagskaffe. Jag beställer två kaffe med bröd och stiger in i stora salen, som förr var skolsal, för att se på allt fint hantverk som ligger uppradat på borden efter väggarna. Gunnar kommer några steg efter mig. Jag hör hans röst bakom ryggen på mig

- Jag kommer inte härifrån, men Rut, hon är från Murtorpet.

- Murtorpet, säger kvinnan, som svarar för serveringen, då har jag en del att fråga om.

Jag kastar en hastig blick på de fina sakerna som hantverkarna bjuder ut till försäljning och får bråttom för att höra vad Birgitta vill fråga om. Hon tar med kaffebrickan till ett bord utomhus som jag pekar ut och vi slår oss ned alla tre. Hon vänder sig till mig

- Har du hört talas om Lilla Murtorpet?

- Aldrig, jag skakar på huvudet.

- Jag har fått beställning på servering till en dag i juli. Turistbyrån i Töreboda har samordnat en turistresa för några svenskättlingar i Amerika som emigrerat från Lilla Murtorpet i Bo. De kommer för att se socknen som en av dessas mormor utvandrat från. Hon hette, jag har nästan glömt namnet, men jag tror det var Kristina.

Inget stämmer för mig, men jag talar om att min farfar hade två bröder som emigrerat till Amerika och som min pappas släkt i Sverige förlorat kontakten med vid tiden för första världskriget.
   Lilla Murtorpet, jag funderar på namnet medan vi gör hemresan, letar i minnet men hittar inget. Jag ringer min bror när jag kommer hem, han har aldrig hört namnet. Vi pratar barndomsminnen från Murtorpet, de är gemensamma eftersom vi är så nära varandra i ålder. Han blir som jag, mycket intresserad av amerikabesöket, ifall det skulle vara något som gav oss svar på gamla frågor. Själv har jag undrat mycket över hur det gick för dem som utvandrade. Fick de arbete, fick de familjer? Pappa har sagt, minns jag, att han hade kusiner i Amerika.
   Jag ringer en kusin till mig, som jag vet har forskat på de utvandrade släktingarna och som besökt emigrantmuseet i Växjö, dock utan att komma vidare. Och något Lilla Murtorpet har han aldrig hört talas om. Nu har han annat att ägna sig åt och har inte tid med något möte med ättlingarna som eventuellt kan vara släkt med oss.
   Signild får semester i slutet av veckan. Hon är intresserad av att följa upp det hela. På stadsbiblioteket i Örebro studerar hon husförhörslängderna för Bo socken under 1870-talet för att få en bild över vilka som tillhörde familjen på Murtorpet vid den tiden. Det framgick där att Murtorpet också kallades för Djurshult samt att det fanns en dotter vid namn Frida Kristina och fyra bröder förutom föräldrarna Johan och Johanna. Nu fanns det anledning att gå vidare till Örebro Stadsarkiv för att söka i emigrantregistret. Och mycket riktigt. Efter att Karl August emigrerat 1880 och brodern Johan Axel 1886 reste Frida Kristina år 1890 tillsammans med sin far och sin yngre bror till Norra Amerika. Och just vid det tillfället kallades deras utflyttningsort för Lilla Murtorpet i emigrationshandlingarna. Vi var rätt. Äntligen en livsgnista från dem som ingen i släkten haft kontakt med på åttiofem år.
   Genom turistbyrån i Töreboda får Signild och jag kontakt med den man som arrangerat amerikanarnas resa här i landet. På ett mycket engagerat sätt har han forskat i deras och därmed också våra släktled bakåt. Svårare var det för honom att hitta ättlingar till Gustav Adolf, min farfar, som var den enda av syskonen som stannade i Sverige och i fädernehemmet Murtorpet
   Rolf Andersson, som turistbyråmannen heter, var mycket tacksam över kontakten med oss. Signild fick mejl-adressen till Charlie i den amerikanska familjen och de har nu mejlat med varandra några gånger. Hans fru Lori är syssling med mig.
   Till torsdag den 21 juli är besöket planerat. Samlingen blir i Bo hembygdsgård. Ett besök är även planerat att göra till Murtorpet. Jag tänker mig att jag skall visa dem marken och stenarna där barn jag lekt, samma platser där Frida Kristina lekt en gång och vid 22 års ålder, år 1890 lämnat för Amerika.

Mötet

Bo kyrkskola som numera är hembygdsgård, är högt belägen på en backe, sedd från landsvägen. Huset ser pampigt ut med pelare vid ingången. Det ligger något hundratals meter innan man kommer fram till Bo kyrka och Bo slott från Hjortkvarn räknat.
   Dagen är den 21 juli 2005 och vädret växlar mellan sol och moln och en och annan regnskur ser ut att kunna dyka upp. Jag är först av alla att infinna mig till den planerade samlingen. En halvtimma före utsatt tid. I samlingssalen är borden redan dukade med kaffekoppar och bredda smörgåsar. Jag ger personalen en tacksam tanke.
   Vi samlas på planen utanför huset . Det är mina bröders familjer, några kusiner till mig och kusinbarn. Sammanlagt ett 20 tal personer av släkten. Alla är undrande och förväntansfulla.
   Då kommer den. Endast sex minuter efter avtalad tid. Krypande utmed vägen, inte skramlande som bussar brukar göra, utan tyst smygande. Ändå, ingen sagobuss utan en buss från ett verkligt företag i Västergötland.
   Den stannar och ut ur bussen stiger Frida Kristina Hallbergs ättlingar. Inte tysta och smygande som bussen, utan med livliga och glada tillrop. Snart surrar engelska språket omkring oss och det känns som om man befinner sig på en plats i ett annat land, långt borta från Bo. Amerikanska familjen består av det äldre paret, deras fyra barn med respektive makar och fem barnbarn, sammanlagt femton personer. Alla lika förtjusta över att få se svenska släktingar som vi är att få möta med dem.
   Efter en god stund med engelsk-svenska samspråk går vi in i den dukade samlingssalen, före detta skolsal där texten Välkommen till Bo möter oss på svarta tavlan. Jag får sitta med Lori, Fridas dotterdotter, min syssling. Tore finns nära oss för att översätta språket. Signild tar hand om presentationen. Växlar mellan engelska och svenska språken allt efter behov. Intresset är stort från amerikanarnas sida att få veta sina svenska släktingars levnadsförhållanden  och vi deras.

Nära en timma försenade går vi för att bese Bo kyrka och av Carl - Johan Hamilton, brorson till nuvarande baron Carl –Hugo Hamilton får vi en utförlig historik om kyrkan och även om den nuvarande verksamheten där. Margareta Hamilton , faster till nuvarande baron, svarar även hon för värdefulla uppgifter. Allt uppskattas mycket av våra amerikanska släktingar.
   Utanför kyrkporten överlämnar Rolf Andersson en pärm till mig. Där finns uppgifterna om Fridas och därmed våra egna släktled bakåt i tiden till början av sjuttonhundratalet. Överväldigad tar jag emot den och håller den beskyddande i min famn. Så mycket av det jag undrat över ska jag komma att få svar på. Och få mycket att bygga mina tankar omkring.
   Från Bo kyrka åker vi i bussen till Murtorpet. Passererar Lindhult, Trollhult, Slätmo och Djursnäs innan vi efter sju kilometer når Murtorpet. Murtorpet är numera privatägt sedan godset i början av sjuttiotalet sålde ifrån tomt och hus. Bussen glider sakta förbi. Av odlad åkerjord finns inget kvar, skog är planterad och halv- eller helvuxen, men alla husen, utom ett står där som förr. Det är den lilla stugan som är borta. Den stugan där pappa hade sin hyvelbänk när jag var liten, och hans farfar bott sina sista år efter det att han kommit  tillbaka från Amerika. Bussen saktar in och stannar för att vända på en bred skogsväg som går in mot ett fall. Då hör jag ett samfällt utrop från busspassagerarna – Moose – och får se älgen som går ute på fallet och som de upptäckt innan jag gjort det. Murtorpet förnekar sig inte, tänker jag och minns att älgar tillhörde min barndoms vardag.
 - Var är ungarna? Då visste Stig och jag att det var älgar i havreåkern, som vi skulle skrämma bort.
   Sakta lämnar bussen Murtorpet. Alla ser undrande mot det barndomshem som Frida lämnat för mer än ett sekel sedan. Jag vet inte om de tänkte på att denna plats är den som de har sitt ursprung ifrån. Som om marken här är själva ursprunget. Den mark som Olof Andersson, vår gemensamme förfader, tog i bruk år 1794.
   Efter återkomsten till Bo kyrkskola ställer vi upp oss för gruppfotografering. Mellan pelarna på den pampiga trappan ryms släktingarna som denna dag gjort starka upplevelser tillsammans. Alla tar avsked av varandra och vi ser bussen rulla bort, undrande över vad fortsättningen skall komma att bli.